Är lite lätt allergisk mot människor som alltid talar om vad dom har gjort, vet & presterat men känner att jag kanske kan ge en liten inblick i vad jag har för erfarenheter av boxer som ras och hundar i övrigt!

Både hund och häst har alltid haft en stor del av mitt hjärta.

När jag som 16 åring var med om en stor ridolycka så föll det sig naturligt att mitt intresse föll 100% på hundar.

Då jag var ung så var det ingen enkel match att skaffa sig en jycke.

Men ihärdigt satt jag timme efter timme på lydnadstävlingar, utställniingar och andra prov.

Gick på föreläsningar på bla Hundens Hus om etologi mm.

Trodde till in i det sista att mitt val skulle hamna på en bruksras, men icke!

Det blidde en Berner Sennen hane som fick namnet Douglas.

Insåg väl att mitt första val skulle hamna på en lite lugnare ras, pga brist av erfarenhet.

Han blev min allra bästa vän..

Hade problem med fd vänner som fastnat på fel bana i livet och man kan säga att han blev min räddning, han gav mig styrkan att stå emot.

Lärde mig otroligt mycket (både gott & ont) av den hunden och då han tyvärr var hanhunds aggressiv så fick jag tampas med en hel del kring detta.

Efter X antal kronor och timmar senare så lyckades han bli NÄSTAN helt reko gentemot andra hundar.

Tyvärr fick han somna in 2002 pga cancer.

1998 skaffade jag mig då min första boxer Egon från kennel Ringsides och även med honom lärde jag mig en hel del, ni som känner till historien vet... ;)

2003 var det då dags för Diva att anlända till oss!

Hade ju bara haft hanar innan och helt ärligt så tror jag att det var grymt nyttigt att ha den erfarenheten med sig.

Hanar & tikar är i mina ögon otroligt olika att arbeta med.

Diva och jag synkar bra ihop och hon är tidsvis lätt att jobba med.

Tyvärr har jag fruktansvärt dåligt tålamod och det faller sig ganska naturligt att jag inte finner någon större spänning i lydnad!

Men vi tränar en del, mest för att stimulera Diva.

Vi har spårat lite grann och kört sök några gånger.

Testat det mesta helt enkelt (förutom Agility då) och det som jag fastnade för var faktiskt Viltspår!

Det är för mig nästan det mest naturliga hos hunden och alla dessa spårläggningar (fråga mig gärna) ger mig allt vad utmaningar heter!

Vi gjorde vårt anlagstest i Gävle förra sommaren (jag gravid i vecka 34) och ska nu i dagarna bli kallade till öppen klassen för att så småningom förhoppningsvis bli Svensk Viltspårs Champion!

Mina tävlingsnerver är kanske inte dom allra bästa, jag kräktes innan hopptävling som ung och kanske är även det en bidragande orsak till att jag inte gillar lydnaden.. Tänk alla som står och stirrar på en? Hua mig..

Annars har jag gått X antal lydnadskurser med alla mina hundar (du lär dig alltid någonting nytt) och läser en hel del om hundars beteende mm.

Sedan blir man aldrig fullärd utan jag ser varje dag som en oskriven bok!